När allt är över ska jag börja leva igen

Kommer på mig själv ganska ofta med att tänka på allt som jag ska göra när jag är frisk. Som om det är då livet börjar. Just nu sitter jag mest och väntar på att den här cancergrejen ska ta slut. Är så trött på behandlingar och illamående och nålar och morfin. Vill ha mitt liv tillbaka.

Min syster frågade mig om det är många som har slutat höra av sig sen jag blev sjuk. Mina riktiga vänner slutar aldrig höra av sig, det vet jag, men alla ytliga vänner försvinner rätt fort. Det är liksom ingen som frågar cancertjejen om hon ska med ut, eller ta en fika... Kanske inte hade gjort det själv heller. Kanske inte ens följer med om någon frågar.

Jag skrev när allt det här började att livet går vidare. Att jag ska leva mitt liv trots allt, kan någon berätta hur man gör?

Cissi, min fina syster, håller mig sällskap i helgen. Hoppas att hon lyckas liva upp mig med lite shopping och bio.
Herregud, vad jag tycker synd om mig idag.

ps. Peruk nr 3, ganska uppenbart va?

Perukprovning!

Gissa vilken det blev?


Nu har jag tröttnat!

Med lite hjälp av Emma och Marit, nu åker det av!


Sen sist...

Förra onsdagen fick jag komma hem från sjukhuset, besök från Marit under helgen, supermysigt! Längesen vi hade så mycket tid tillsammans. Behövs ibland. Jag låg på soffan och hon gjorde allt annat... Så tacksam!

Biverkningarna lite mer påtagliga nu, kräkts lite och nu vill nog inte håret vara med så länge till. Trötthet som har gjort att jag bara sitter inne och tittar på tv, vilket gör att jag blir ännu tröttare och har ingen lust att göra något alls.

Nu är jag tillbaka på sjukan för behandling.

RSS 2.0