små citroner gula

Hemma i Eskilstuna. Själv. Konstigt och lite ensamt, har vant mig vid att ha någon här hela tiden, eller vara hos mamma och pappa. Men jag valde att vara själv ett par dagar, det kan jag behöva! Jag har ju mina ulltussar som sällskap.
Just nu fungerar inte min telefon (något fel på 3, har ingen täckning...), så jag antar att mamma blir lite orolig när hon inte får tag på mig.

Letade efter ett par bruna mockastövlar, men det blev det inte...

Kommer på mig själv ganska ofta med att tänka på allt som jag ska göra när jag är frisk. Som om det är då livet börjar. Just nu sitter jag mest och väntar på att den här cancergrejen ska ta slut. Är så trött på behandlingar och illamående och nålar och morfin. Vill ha mitt liv tillbaka.

Min syster frågade mig om det är många som har slutat höra av sig sen jag blev sjuk. Mina riktiga vänner slutar aldrig höra av sig, det vet jag, men alla ytliga vänner försvinner rätt fort. Det är liksom ingen som frågar cancertjejen om hon ska med ut, eller ta en fika... Kanske inte hade gjort det själv heller. Kanske inte ens följer med om någon frågar.

Jag skrev när allt det här började att livet går vidare. Att jag ska leva mitt liv trots allt, kan någon berätta hur man gör?

Cissi, min fina syster, håller mig sällskap i helgen. Hoppas att hon lyckas liva upp mig med lite shopping och bio.
Herregud, vad jag tycker synd om mig idag.

ps. Peruk nr 3, ganska uppenbart va?

Gissa vilken det blev?

Med lite hjälp av Emma och Marit, nu åker det av!

Förra onsdagen fick jag komma hem från sjukhuset, besök från Marit under helgen, supermysigt! Längesen vi hade så mycket tid tillsammans. Behövs ibland. Jag låg på soffan och hon gjorde allt annat... Så tacksam!

Biverkningarna lite mer påtagliga nu, kräkts lite och nu vill nog inte håret vara med så länge till. Trötthet som har gjort att jag bara sitter inne och tittar på tv, vilket gör att jag blir ännu tröttare och har ingen lust att göra något alls.

Nu är jag tillbaka på sjukan för behandling.

Ikväll anlände dessa godingar och här ska vi samsas inatt. Supermysigt!
Igår drog cytostatikan igång, och än så länge har det funkat bra. Ingen feber och hyfsat pigg och smärtkontrollerad.
Nu får jag en ny typ av FLV, Taxotere + målsökande. Fyra behandlingar inbokade.
Fick veta att aknebehandling i tablettform kan fungera mot utslagen, ska provas.

Imorgon blir det så mycket E-tuna vi (läs jag) klarar av.

Tillbringar fortfarande mina dagar på sal 40 på Viktoriaenheten. Emma, den underbara, sötaste, bästa, har sovit hos mig hela veckan. Utan att klaga har hon hjälpt mig på toa, duschat mig, hämtat mat, gett mig sprutor och torkat tårar. Lilian och Lars har uppfostrat rena rama Florence Nightingale.

Har en envis infektion som förhoppnigsvis nu behandlas med rätt AB. Så länge de inte stänger av morfinpumpen av misstag funkar även den biten.

Nu väntar jag på glada nyheter, storebror och flickvän nedkommer när som helst!

Lite mer information, för den det berör, kommer när ork och lust infinner sig.

Frukost, nyhetsmorgon och ett betydligt bättre humör idag.

I morfindimman i en sjukhussäng. Finns ingen ork eller lust att skriva just nu. Om jag inte skriver det kanske det inte finns.

Men det finns. Tumörerna är fler och större. Cellgifterna gör inte det de ska. Mellan två ryggkotor sitter en jävel och orsakar oerhörd smärta.

Samlar kraft för nästa attack. Imorgon börjar jag strålbehandling, sen blir det nya cellgifter. Min läkare är en man med en plan.

Samtal från Onkologen, ingen behandling på må-tis. Ahh! Frustrerande. Trots att mina värden är bra vill de vänta tills efter läkarbesöket på onsdag, pga alla biverkningar jag fick efter förra. Vill inte vänta, pumpa mig full med allt ni har så jag kan besegra min elaka inneboende.

Det blir svårare att klara allt själv, förlitar mig på familj och vänner när de kommer. Tankar på att flytta hem en period. Ryggen tar mig knappt upp ur sängen vissa dagar, inte utan Dexofen.

"This too shall pass"

EFTER:

Jättenöjd! En hel del trillade av under processen, men inget som syns. Ellinor på Studio Sexton är bäst!

CT avklarades snabbt, med några nya stick i armarna :(. När de sprutar in kontrastet så säger de att det känns som man kissar på sig, och det gör det faktiskt, skumt. Nu är det bara att invänta svaret den 14/7.

Dagens andra foto blev hos polisen, nytt pass, på tiden, med tanke på att det är snart ett år sedan jag bytte namn. Vet ju aldrig när man behöver passet, hoppas på en liten resa snart. Det går ju inte att få till en normal passbild, jag har då inte lyckats. Fick även lämna fingeravtryck! Storebror ser mig...

Har haft syster på besök hela helgen, har varit så skönt. Hon har energi som ingen annan, det har städats, diskats, tvättats, stekts pannkakor, shoppats, pratats, fikats...

Helgens höjdpunkt (Cissi håller nog med) var förstås Eclipse! Vad är det med vampyrer? Trevligt i alla fall.
Blev även ett besök på Taxinge slott, 32 kronor för en vanlig kopp kaffe! Galet. Snåla smålänningar som vi är drack vi kaffe tills vi mådde illa...

Kaka i Parken har en såå mysig uteservering. Ska bli nya sommarhänget!



Febern går upp och ner fortfarande. Ryggen är värre än någonsin. Utslagen kvarstår, även om det är något bättre i ansiktet. Har försökt hitta lite info om målsökande behandling och biverkningar, men finns inte mycket, är ju ett ganska nytt preparat jag får. Men tydligen står biverkningarna i relation till effekten, och då händer det ju förhoppningsvis något. 

CT på tisdag och nu börjar nervositet och tankar komma smygande. Tänk om inget hänt? Jävla cancer.

Långt samtal med Emma, saknar och längtar tills hon kommer!

Uppladdning inför "Eclipse"...

Spenderade natten på akuten, pga av feber. Eva skjutsade upp mig vid 9 och 8 timmar senare kom jag upp på Onkologens vårdavdelning. Där var det fullt, så jag fick sova i ett behandlingsrum där de hade ställt en säng. Fancy! Men de kunde inte hitta någon orsak till febern, alla prover var ok, så vid halv 3 fick jag åka sjuktransport hem som kostade mer än taxi... Hmm.

Den planerade behandlingen blir uppskjuten, nästa blir 12 juli.

Nu är jag dessutom inskriven på ASIH (avancerad sjukvård i hemmet...). Innebär att jag slipper åka till akuten i fortsättningen, kan ringa direkt till dem så kommer de till mig. Så kan jag lämna prover och få medicin hemma. Känns skönt på ett sätt, men jag ville undvika det så länge det gick, för nu känner jag mig SJUK! Bara gamlingar som får hemhjälp liksom... Dum tanke, det är ju bara för att hjälpa mig.

Senaste dagarna spenderades i Mullsjö, men större delen av helgen i sängen... Feber upp och ner, och senaste behandlingen tog mycket mer på krafterna än väntat. Midsommarkvällen åt jag köttfärsås och kollade på film med lillebror. Ingen nubbe här inte!

Nu mås det bättre, jobbade idag och det gick bra.

Men, jag är prickigare än någonsin, tonårsakne framstår som en promenad i parken. Ok, kanske överdriver lite, men tacka gud för foundation! Hyn är verkligen min ömma punkt, och just nu är det jobbigast. Kanske låter lite väl fåfängt, men hittills har det inte synts utanpå att något är fel, och då är det lättare på något sätt. Kanske kommer en bild, men inte troligt.

Nu ska jag skriva något som jag trodde jag var för cynisk för: Alla ni som faktiskt har det ganska bra, jag räknar mig själv till den här gruppen för det mesta, NJUT! Livet ÄR kort och förändras när man minst anar det.

“You must do the thing you think you cannot do. You gain strength, courage, and confidence by every experience by which you really stop to look fear in the face. You are able to say to yourself, 'I lived through this horror. I can take the next thing that comes along.” Eleanor Roosevelt

Biverkningarna av antikropparna... Ärret efter venporten läker fint dock!

Tre dagar med feber, och ingen ork... En väntad biverkning av antikropparna, och ett tecken på att kroppen jobbar. Humöret är inte på topp just nu.